Jag samlar på magiska ögonblick
ibland är de så pyttesmå
så ingen annan kan få syn på dem mer än jag själv
och ibland är de stora, så stora, de där magiska ögonblicken
Ladushka,
hon är ett av mina stora magiska ögonblick
för evigt inristad i min själs skattkammare
Så här började det
"Råkade"
av en slump komma in på
www.hundsamarit.se
och ... där var hon, vår Ladushka
Visst är det lite märkligt att man kan ”falla pladask”
för en hund som man aldrig har träffat och varför just hon, bland så många andra som var i stort behov av ett alldeles eget hem.
Bokade inte henne på en gång
först ville jag tänka igenom allt noga, så noga
Skulle hon passa in i flocken?
Skulle flocken passa henne?
Skulle vi tvåbenta kunna ge henne det hon behövde?
Ja ni, det var många tankar som skuttade omkring i min hjärna
Efter två veckor hade jag tänkt klart
och går in på hemsidan (för säkert hundrade gången)
då står det med illande röda bokstäver …. ADOPTERAD
och det var hon, adopterad i någon månad
Under tiden som hon var adopterad,
kunde jag bara inte låta bli att då och då, kika in på hundsamarits hemsida
märkligt säker på, att hon en dag skulle dyka upp igen
och så en dag
VAR HON DÄR ... igen
Efter samtal med Valeria fick jag klartecken, att vi fick adoptera henne
Men se, så enkelt skulle det inte gå,
för efter ytterliggare ett samtal med Valeria på hundsamarit
fick jag veta att Ladushka hade smitit från hägnet
Något hade skrämt henne
För att göra en lång historia lite kortare
så var Ladushka borta i säkert 3 månader
helt ensam ute i ödemarken i sträng kyla
Ingen av oss trodde väl att hon skulle överleva i
kylan och troligtvis minimalt med mat
Efter att hon varit borta i ca 2 månader drömde jag en dröm,
Drömde att Ladushka befann sig långt inne i skogen, efter en skogsväg, vid en ödegård
som ändå inte var helt öde på något sätt
och att hon skulle komma tillbaka/hittas, den dagen då det skulle snöa mycket rikligt, stora lite märkliga snöflingor, skulle sakta och stilla dala ner från himlavalvet.
Sååå ... En dag i februari, står jag och pratar med en av mina systrar i telefonen,
samtidigt som jag låter mina ögon sakta svepa ut genom fönstret
och upptäckte, att ute
vräkte snön ner, stora lite märkliga snöflingor, dalade sakta och stilla ner från himlavalvet
Vilken känsla!!!! Vilken lycka!!!
Säger till min syster
”Nu har de hittat Ladushka”
och, bara någon timme senare ringer Valeria/hundsamarit
och säger att det är bäst att jag sätter mig
för Elena har hittat igen Ladushka !!!!!!!!
Det var en dam som delade ut posten som talade om för Elena
att hon sett Ladushka vid en ödegård dit hon någon enstaka gång delade ut post
På kvällen/natten i den stränga kylan gav sig så Elena ut med bil, för att leta,
men ingen Ladushka i sikte
Hon fick då veta av post damen. att hon skulle ha kört ännu längre in
efter skogsvägen och över en backe (precis så som min dröm berättade)
och just där var hon vid min dröms ödegård, i en hundkoja
Totalt överlycklig över att höra Elena ropa hennes namn.
Sedan den 9 februari, bor hon här, hos oss
Vår kloka, glada, intelligenta och myyyycket efterlängtade tjej …. Ladushka
Mitt stora magiska ögonblick