(Just nu kommer jag in på datorn, så jag skyndar mig att skriva om det jag utlovat. Det är internet uppkopplingen som är låg)
Vetenskapen har, som det sägs, kommit fram till att vi
människor tänker 65 000 tusen tankar per dag!!!??? Hur de kommit fram till
den siffran, fattar bara inte jag. Och, av alla dessa tusentals tankar är 95 %
samma gamla tänkta tankar, som vi tänkt dagen innan. !!!
Ett sådant ihärdigt gammalt tänk, tänker jag nu berätta för
er.
Jag går i första klass och vi har rast, men, av någon
anledning bestämde jag mig för att gå in lite tidigare.
Inne i klassrummet har tre klasskamrater just börjat lägga ut
häftstift på stolarna.
Frågar om jag får hjälpa till. Vilket jag fick.
Men, i
samma ögonblick dyker fröken upp.
Om, hon bara dök upp, eller om någon
skvallrat, det minns jag inte, men, vad jag däremot minns mycket väl, är vad
som sen hände.
Jag åkte nämligen ut i korridoren, vilket jag accepterade, för
det var ju ganska så korkat att lägga ut häftstift.
Men, vad jag däremot inte
kunde fatta, var att mina tre klasskamrater ” slapp ta ansvar” för sina
handlingar.
Bara jag fick stå för vad jag gjort, var den som blev utkörd ??
Var en vetgirig liten tjej, så jag var bara tvungen att fråga
fröken, varför bara jag åkte ut i korridoren.
Då tittar fröken ihärdigt på mig, lägger huvudet lite på sned och
ler.
Ler ett sånt där leende, som är som en klapp på huvudet, som meddelar att
jag ju inget fattat om den stora hemligheten i livet.
Så säger hon med en stark
och självklar röst, som bara den kan som är säker på att sitta inne med
sanningen.
” Du vet … Pojkar är
pojkar”
Det var bland det dummaste jag hört, så jag tog sats och
dristade mig till att ställa ännu en fråga.
Men, se, då var gränsen nådd och
hon bara gick sin väg.
Att ens kunna säga att ”Pojkar är pojkar”…. Tyckte jag var otroligt idiotiskt och respektlöst.
Det var som om pojkarna inte räknades alls. De blev reducerade till en grupp och inte till de individer de var.
Pojkar är pojkar. Är ord, jag tyvärr hört många gånger under
åren och de har uttalats och kommit/kommer från vuxenvärldens håll.
När flickorna blev dragna i håret, slagna, avtagna sina
böcker/ryggsäckar och gick till läraren för lite hjälp och support. Fick de
ofta höra.
”Pojkar är ju pojkar!
Det är för att de tycker så mycket om dig” ???!!!
Varför? Undrade och undrar jag,
ingen vuxen kunde
förklara, att det fanns/finns andra sätt att förmedla att man tyckte/tycker om
någon.
OM, man tänker efter, noga, vad som sas och sägs och vad man
med ordens hjälp, egentligen, lärt/lär ut till både pojkar och flickor, då
känns det allt lite sorgligt.
