Ibland, när jag lyssnar på mitt hjärtas röst, kan jag handla på ett sätt som förvånar mig självHade varit på mitt vanliga läkarbesök och under tiden som jag väntade på att min skjuts skulle dyka upp, letade jag efter någonstans att sitta.. På väg till några bänkar som stod alldeles tomma vid en liten damm, mötte jag ett and par och såg att hannen hade problem med att gå. Han satte sig ofta ner för att vila och då väntade honan tålmodigt på att han ska orka gå igen. En bit bort fanns ett matställe och fik, så jag beslutade mig för att gå dit för att se om de möjligen hade något ätbart till änderna.
När jag så kommer ut har en av bänkarna bänkats av en mycket blek och mager gammal dam. Det lyste ensamhet och rädsla lång väg om henne och mina ben de började gå som av sig själva, bort till den gamla damen på bänken
Vi börjar små språka om and paret , sen går samtalet över och in på livet och dödens område. Hon berättar att hennes bror just dött i cancer och att hon själv bar på en liknande cancer och att hon om en lien stund skulle träffa sin läkare för att få besked om den spridit sig eller ej. Rädd, så ofantligt rädd, kände hon sig inför detta dödsmonster som härjade i hennes kropp. Eftersom jag själv mött döden öga mot öga vid två tillfällen, så hade jag inget emot att prata om döden. Så vi pratade om hennes rädsla för att dö, om rädslor överhuvudtaget, och om hennes stora rädsla för livet … att leva. Det finns så oändligt mycket, outsagd klokskap i människor att lyssna till, när de väl börjar tala och om någon finns där villig att lyssna och ta emot orden och känslorna. Det ligger en så stor och befriande kraft i detta att ... våga .... sätta ord på det svåra och obegripliga. Vi delade en bit liv och en stunds närhet... jag gav henne av mina erfarenheter och hon gav mig av sina .Det blev ett starkt möte som satte djupa spår inom mig. Varje gång jag passerar bänken vid lassa, tänker jag på henne, denna härligt kloka gamla dam, som inte förstått/förstod hur rik hon var på livs kunskaper som ett långt levt liv lärt/gett. Så kramade vi om varandra och gick så åt varsitt håll. Tacksam och ödmjuk, kände jag mig, över att ha fått vara med om ett så be-rik-ande medmänskligt möte.
Lyssnandet ... är livsviktigt ... det har jag börjat fatta ... för om vi inte lyssnar... kan vi rentav missa oss själva på vägen någonstans.
Härligt skrivet om ett möte mellan två människor. Så kan de bli ibland, spontana, riktiga möten. Tårar fick jag i ögonen när jag läste detta..
SvaraRaderaKramar/Raya
Oj, jag sitter också här med tårar i ögonen. Känns nästan som om du var "sänd" till henne för att vara ett mänskligt sällskap i hennes oerhört svåra stund. Och vem skulle inte vilja möta dig i en tung situation? Dessa starka, givande möten sker sällan, så berikande för er båda.
SvaraRaderaKram!
Gooooooooomorgon tjejer!!
SvaraRaderaJa det var verkligen ett starkt möte,men inte det enda. Alla människomöten lämnar spår av liv efter sig, en del djupare. Ni lämnar ju spår av liv efter er på era bloggar.
Det här är mitt liv och det här är ditt ... att dela en bit liv på vägen är det fina.
Glömmer inte en kvinna som kom in för undersökning av sina njurar,hon skulle dela sal med mig och fyra till ... hon hade en tjusig dräkt på sig, ett yrkesattribut och hon vägrade prata med oss andra som sjavade omkring i sjukhusskjortor, hon bara ignorerade oss helt .... tills hon själv på eftermiddagen fick ikläda sig "patientrocken" Då föll masken och skyddet och fram kom en medmänniska, då kände hon sig vara en av oss. Då vågade hon ge av sig själv .. tills dagen för utskrivningen kom och den skyddande dräkten återigen kom på, då fanns vi inte till... vi blev "vi och dom" Då tänkte jag att det nog finns många sorters skyddskläder som vi tar på oss, som är tänkta att skydda oss från oss själva och andra, från att komma oss själva och varandra nära ....
Bigga hotta kramar till er båda
Vilken tropisk värme som nått hit upp, den omsluter oss alla även idag och gör att vi söker skugga och tar lite siestar