tisdag 17 augusti 2010

Carry Me, Carrie

Sååå glad, så glad, är jag att jag känner mig så glader, upprymd, kreativ och i kontakt med mig själv...i alla fall idag..Efter månader av oro och vånda över vår lilla kära fyrfota vän, valde jag att gå in nån slags "vilobubbla" för att klara av att hantera allt med och ikring min hund. Nu provas en ny medicin och jag har fått råd och stöd av ytterliggare en veterinär, vilket känns kanon och betydligt mindre ensamt. Värsta känslan att känna är ...TVIVEL ... Tvivel över vilka beslut som har behövts och behöver fattas och hur och vad jag kunnat/ kan göra för att han ska må bättre, fast, det värsta och otrevligaste .. TVIVLET .. har varit tvivlet över min egen förmåga. Ja fy sjuttsingen vad tvivel sakta men säkert dränerar och tar och tär på både krafter och energier.Tills man in-ser vad som sker i det tysta.....

Här ännu en en låt med vars hjälp jag förmått skaka fram lite livsenergier.

4 kommentarer:

  1. Tvivel gnager! Men nu låter du så härligt positiv, så tvivlet jagas på flykten.

    Kram

    SvaraRadera
  2. Hahaha, jag skrattar högt när jag läser den första raden här. Smittar av sig det där...

    Har varit en tung tid för dig, lång tid med oro och grubblerier,förstår att du var tvungen att gå in i den där bubblan. Skönt i alla fall att det har börjat hända några positiva saker där! Fortsätter tänka på er och hålla tummarna!
    Kram!

    SvaraRadera
  3. imse...Ja fy för sjuttsingen för tvivel...när det ju finns bra mycket härligare känslor att känna....kreativa kraftkramar

    SvaraRadera
  4. Smörboll...oftast har jag väldigt nära till skrattet/glädjen...men det har varit en tuff tid så skratten och glädjen har ofta smugit unda ett hörn och gladskrattat lite i smyg. Därför känns det helt fantastiskt att livsglädjen äntligen blommar igen, precis som om livets vindar har börjat blåsa åt mitt håll.
    För min lilla sjukling har haft aptit idag. Han började att följa efter mig så fort jag gick till köket och ville att jag skulle förstå att nu matte är jag jättehungrig. Himmel o pannkaka säger jag bara,så in i nordens sprittandes glad jag känner mig hela kroppen och knoppen...äntligen en förändring åt det positiva hållet. Det är tur att du tänkt på oss.
    Bubbelglada kramar

    SvaraRadera