En hyllning till Anna som övervann sin stora skräck för att tala med "näst intill GUD"

.. En varm sommardag då tiden stod stilla för en stund ..

Käraste Anna!!
Här sitter jag.
En härligt varm sommardag och njuter.
Njuter av solens livgivande strålar som smeker min kropp varm.
Njuter av fågelsången.
Njuter och gläds över att körsbärsbusken

blommar för allra första gången.
Njuter av äppelträdets rika blomning
Står där likt tjuren Ferdinand
och luktar på alla blommorna.
Njuter så av att finnas till.
Livet är för mig en gåva.
Ingen självklarhet.
Det är lite märkligt att först
då man näst intill varit på väg "mista livet"
då uppskattar man enormt att leva.
Att få stanna en "lååång stund" till
här på vår planet
känns förunderligt fint.
Livets fotspår.
Livets kännetecken har numera blivit
lite tydligare för mig.
*
Mitt i allt detta Livs-njutande och filosoferande
kom jag att tänka på dig Anna.
Det är bra länge sedan vi sågs.
Tiden har verkligen haft/har bråttom
snarare rusat fram i jet-fart
som om den trodde att den skulle hinna med
så mycket mer ju fortare den sprang.
Tiden försöker också pracka på oss människor sin brådska
ock vet du, många har gått på det
de har överlåtit till tiden att styra
över sina liv, sitt levande.
(även jag har låtit tiden styra över mitt liv..jorå)
*
Du och jag Anna
vi levde i Nuet... då...
den gången på sjukhuset där vi två delade rum.
Kommer du ihåg alla våra skratt
allt vårt busande.
så roligt vi hade.
Inte brydde vi oss om åldersskillnader å sånt trams
Vi var fria själar som möttes i en varm gemenskap
vid en av livets alla rastplatser.
*
Minns du dagen
då jag skjutsade dig i rullstol till läkarrummet??
Jag minns!
För det var då, den gången

som du lärde mig något mycket viktigt.
Upplevde dig som så stark, modig och rättfram
i de flesta situationer...
Utom, när det var dags för läkar-ronderna.
Då kröp du till sängs och drog filten
så högt över dig att bara nästippen syntes.
*
På fredagarna..
stora utskrivningsdagen.. då fick du alltid feber.
Undrade gjorde förstås jag
över din förvandling
och över varför du blev så in i nordens rädd
Till slut kunde jag inte låta bli att fråga dig
och då blev det precis som om du öppnade upp
en dammlucka på vid gavel
och ut forsade alla dina samlade tankar och känslor.
Störst och värst var din oro och rädsla inför

tanken på
att du skulle kunna dö
och lämna din "kära gubbe"
utan att ha hunnit säga det som behövde bli sagt.

Din " kära gubbe"
som du kallade honom.
mådde inte så bra
och alldeles ensam var han.
och inte kunde han laga mat
och 89 år var han
När du så tömt ut allt som du burit så länge på
frågade jag dig om du berättat för doktorn
hur du kände och tänkte.
*

" Näää..inte törs jag det.
För tänk om han doktorn skulle säga
att jag inte får åka hem
Vet du! Det skulle jag inte överleva." svarade du
"Ja, men då tycker jag att du ska ge doktorn en chans
och tala om för honom hur du känner det.
Så om det är ok för dig, så hämtar jag en rullstol
och kör dig till läkarrummet." sa jag
Du tvekade en kort stund
alltmedan ditt ansikte skiftade
mellan något slags "jäklar anamma"
och en mycket, mycket stark rädsla.
Till slut sa du
" Int` kommer han doktorn att lyssna till
vad en gammal skruttig gumma har att säga"
"Ja men du.
Om du inte vågar fråga
kommer du inte heller att få något svar." svarade jag
Då nickade du jakande och jag hämtade rullstolen
och vi gav oss iväg till läkarrummet.
*
Oj! Oj! Så skraj du blev när läkaren
(doktorn sa du) stod där framför dig.
Orden som kom ur din mun lät osammanhängande
otydliga. och de var tyst, så tyst framviskade
För detta att stå framför en auktoritet på liv och död
kunde verkligen skrämma vem som helst till tystnad.
För det var ju så, att i dina ögon
var en läkare så nära Gud man kunde komma.
Och att drista sig till att ställa frågor till "näst intill Gud"
det var för dig något ohyggligt och helt otänkbart.
*
Då lyfte jag min hand och strök dig sakta över ryggen
( som jag lovat dig att göra om du skulle få tunghäfta)
mer behövdes inte.
Kände hur du rätade på ryggen och tog sats
och återigen öppnade du dammluckan på vid gavel
och ut forsade orden och oroskänslorna
som du burit så länge på
och som var anledningen till din "fredags feber"
*
Men Du Anna ...DU klarade det!!!
Mitt hjärta slog flera volter av glädje
över att du vågat det för dig så totalt o-vågbara.
Du hade talat med överheten, med "näst intill Gud"!!!!!
och du dog inte ett endaste skvatt av skräck
och inte en endaste pytteliten "helvetesdörr" hade öppnats.
Det var så otroligt stort och modigt gjort av dig
*
Så, efter en kort stunds kompakt tystnad
säger läkaren med ett litet leende.
" Jovisst får Anna åka hem om Anna känner att hon orkar."
" Jo, nog orkar jag!" svarade du med stark och klar röst
En röst som nu var fylld med stolt glädje
över att just DU hade vågat trotsa din rädsla
och din stora skräck
och tagit till orda och talat med överheten
med ”näst intill Gud”.!!!!!!
På väg tillbaka till vårt gemensamma rum
dansade vi runt med rullstol och allt
och vi skrattade och kramades om vartannat.
För mig är en människas seger över sig själv
det allra finaste som finns
*
Anna, jag är helt säker på
att ditt självförtroende
den gången, växte flera meter
över att just Du - Anna 83 hade VÅGAT
säga din mening
till "näst intill Gud."
Du visade och bevisade för mig
att när en människa vågar stå upp för sin egen sanning
vågar ställa upp på sig själv.
Då växer hon i kraft och tillit till sin egen förmåga.
Hann inte säga dig då
vad du gav och vad du betydde för mig
därför skriver jag detta brev till dig

även fast du inte längre promenerar omkring här
på planeten Tellus.
Minnas dig kommer jag alltid att göra

och du har en stor plats reserverad
i mitt hjärtas innersta kärleksrum
Glömmer dig.... det gör jag aldrig.

Med kärlek från din lasarettskompis