Idag är vemodet på besök och det är helt ok. Vemodet har lika stor rätt att finnas och säga sitt, som alla andra känslor. Försynta vemodet, som är så lätt att "prata bort", skjuta åt sidan med alle handa göromål. Men idag tar jag emot och öppnar alla mina sinnen för vad vemodet har att förmedla till mig.
Idag står jag på min sida, idag är jag min bästa kompis.
För några år sedan var vi ett gäng tjejer, som bestämde oss för att försöka bli bättre på att gilla och att ta hand om oss själva. En övning, hade vi bestämt oss för att öva särskilt mycket på.
Den gick ut på att vi i två veckor skulle ställa oss framför spegeln och säga till vår spegelbild " Jag älskar dig .. så vårt namn. Himmel vad vi skrattade, och några hade väldigt svårt att göra övningen ... för de tyckte på en nivå att de inte var värda att älskas, (varken av sig själva eller andra .. kom vi fram till )några trodde inte alls på orden ... men vi fortsatte ihärdigt att "plöja" igenom allt mostånd. Till slut en dag kunde vi ganska så avslappnat, utan grimaser och utan genans, säga orden och mena dom. Tänk ändå vilket motstånd vi människor så ofta känner inför tanken på att älska också oss själva, att älska andra är helt ok, att ställa upp på andra är också ok, men oss själva, ställer vi alldeles för ofta på "väntelistan" .. vid sidan om och ändå ... är det oss själva vi är tillsammans med dygnet runt.
Idag i denna vemodets dag har jag "dammat av" denna övning igen, för idag behövs orden
Så jag står framför spegeln, precis som jag är och ser ut just idag ... med ett ansikte, där vemodet ristat in lite extra "gråhet" och fler rynkor sällat sig till de övriga, men det är mitt ansikte och jag gillar det.
I morgon är en ny dag, då kanske vemodet sagt sitt och en annan känsla vill komma till tals.
Livskraftiga kramar