Nadia, käraste underbara kompis ... Du har nu gett dig iväg på ännu en resa, en resa som vi inte kan följa med dig på. Du berättade, tydligt, för mig under en vecka att det började närma sig att ta farväl. Att det var dags för dig att ge dig iväg. Jag förstod, men värjde mig. Ville inte, orkade inte ta in det du "sa" om att det var dags. "Inte nu!! Stanna ett tag till! " Men, du var ihärdig. Under den veckan lärde jag mig att respektera din vilja, även fast din vilja innebar sorg och smärta för mig att sakta men säkert släppa taget om dig. att orka ta ett sorgset farväl att orka tacka dig för alla fantastiska år vi delat och att orka tacka dig för alla roliga äventyr vi upplevt och särskilt ... tacka dig för den stora livsglädje som du utstrålat, och som inget/ingen kunde rubba och som vi alla, som mötte dig, fick vila i. Du har lämnat så många ljusa fotspår efter dig, så mycket glädje,ömsinthet, menden största gåvan du förmedlade var; .. att livet, att leva, är det viktigaste av allt. Vi saknar dig, mycket. Men, det är ju så, att allt får plats i det stora, vidsträckta livet.... sorg-glädje. liv-död, ljus-mörker . Allt får finnas och ta sin behövliga tid. Och nu är det sorgens tur att säga sitt, ta den tid som den behöver. Vi kommer att följa din livsfilosofi; .... spara inte på livet till en annan dag ...LEV NU.
Här är du, tillsammans med Placido, Harry,Kenzo, som rest före dig.
(och alla andra musketörer är ännu kvar),
Hoppas innerligt att de mötte och gladdes över att få träffa dig igen. Du var/är så älskad.
Din livsglädje var så stor och stark och mycket smittsam. Du var bara så innerligt lycklig över att finnas till.
Tack käraste mysfia, för att du kom in i mitt/vårt liv.
Vet ju att
sakna och sörja en älskad vän, hör till,
vet också, att livs-glädjen snart kommer att knacka på igen
för den är ditt arv till oss alla.
På ett eller annat sätt, kommer vi att mötas igen
det är jag helt säker på
Florina, hon grät/ylade första natten, i saknad efter dig.
Och Happy, han har bitit sönder några saker, vilket han aldrig gjort.
Han var så fäst vid dig, la sig alltid bredvid dig
Nadia kommer ifrån Rumänien.
Där utanför hundhägnet hittades hon en dag, rädd och utsvulten i en tygsäck.
Nadia hade det mycket svårt i hägnet, då de andra hundarna utsåg henne till hackkyckling och där alla gav sig på henne.Så det var bråttom att hon kom därifrån, ingen ska behöva leva så.
Jag var inne på Hundhjälpens sida ... http://www.hundhjalpen.se .. som jag då och då besökte, och såg deras vädjan för Nadia. Behövde ingen betänketid, för naturligtvis skulle hon därifrån. Vilket vi aldrig någonsin ångrat. Vilken tjej, så glad, så go....och så klok.
Hon accepterades direkt av flocken, de kände hennes stora snällhet, att hon inte var något hot.
Och Nadia kände direkt tillit till vårt gäng.
Tanken, sägs ju vara den kraft som vi skapar våra liv med. Hur långt, högt och brett, törs vi tänka, innan rädslans röst säger stopp?
Rädslan, den har länge tagit stor plats i mitt inre, rädslan över att finnas till,över att att ta plats i det stora äventyret vi kallar livet. Har en under en tid trott en del på "jantes ord.. Du ska inte tro,,,,",
Nu har jag sagt upp bekantskapen med denna negativa själv-förtroende-sänkande gnällspiks-röst.
Klart att vi måste tro att vi är och kan något. Och det vi ännu inte kan, beroende på att vi ännu inte lärt oss, kan vi öva och lära oss. Misslyckanden finns egentligen inte. De så kallade misslyckanden ger oss plats och möjligheter att lära oss något nytt.
Vi skålar i hemkokt lingondricka. Skålar för livets oändliga möjligheter.
Skålar för att vi finns till och att musketör-gänget finns.
GUTÅR på er alla.och tack för att ni finns
Man kan inte annat än beundra alla eldsjälar som utför stordåd, genom att lägga så mycket tid och energi på att ploga upp denna långa "sjöbana" för oss alla. Tack!
Som en autostrada. Vem drar vem?
Vilopaus...
Är det inte vackert så säg?
Ta med en fikakorg och ge er ut på det stora äventyret tillsammans med släkt och vänner, eller varför inte med dig själv som enda sällskap, och för en stund låta tankarna "flyga fritt"
Det snöar och snöar och har blåst rejält. Snöandet ska visst fortsätta tills i morgon förmiddag. Det syns inte riktigt hur mycket snö det kommit, men det är mycket. En "kortis" som jag får pulsa rejält för att ta mig fram. Hoppas att skoter entusiasterna känner av skotersuget och bara måste ut och köra i helgen, så det blir skotervägar runt om i skogen att färdas på med hundsläden.Hoppas!
Den som älskar snö allra mest i gänget är, Nadja. Hon rullar sig och hon glad-grymtar,fast, å andra sidan så älskar Nadia livet, att leva, i alla livets olika uttrycks former, även om artrosen gör sig påmind. Inget kan stoppa hennes livsglädje. Hon är en sann förebild. Snörika hälsningar från norr
Nu ska vi, alla, se damernas stafett.
Ett nytt år, har på många håll, välkomnats med dunder och brak …. ?!
Fast inte
alla djurägare har kunnat fira, inte heller vi.
Det har blivit en liten
stillsam firar variant. Fint det med.
Vi har en kille som är totalt panik för
smällare, det är hemskt att se honom så utom sig. Han är också den i gänget som
har en extremt bra hörsel. Tur att inga
andra musketörer är rädda när det smäller. Nadia har varit rädd även hon, men
hennes hörsel är inte vad den varit, så nu hör hon inte smällarna.
I vår by,
smälldes det väldigt lite till allas vår lättnad. Tack och lov för det! Det
kändes som om jag ville rusa ut och ta hela byn i famn, så stark var lättnaden.
Vi har fått tips om att ge honom åksjukepiller
och de fungerar på så sätt, att han kommer och söker skydd hos oss. Tidigare
sprang han bara runt i sina försök att komma undan.
Förkylningarna,
de virvlar runt bland oss människor.
Har också jag åkt dit, men ingen feber och
inga besvär i halsen. ”Bara” snuva.
Längtar ut
till skogs. Längtar att få ge mig ut på släddrag med de två stora. Längtar!!!!
Vi har, häruppe lite vit snö på marken, tror att det är tillräckligt för en
tur.
Happy han
har kvar sin nyfikenhet, så ni kan tro att han har haft fullt upp med att lukta på allt nytt
som vi plockat fram och in. Särskilt granarna, den stora huvud granen och alla
fyra små granarna. Oj, vad han sniffat.
Om, han hade kunnat prata, kanske, att han då
tyckt, att det allt är lite märkligt, att husse och matte tagit in skogen, in i
huset.
Han är den som varit med vid jul matlagningen och julbaket och ivrigt försökt lista ut
om något varit ätbart. Gillar hans nyfikenhet och att han vill vara med.
Nu ni, har
ett nytt år flyttat in. Märkligt, vad tiden rusar och även de yngre upplever det
samma, att tiden går så fort, så fort. Är det månne jordklotet som ökat farten,
eller beror det på att så mycket händer i vår värld, på vårt klot?
Nu ska jag
gå ut och sniffa på vädret och känna efter hur kallt det är.
Önskar er
alla ett härligt 2017, med många nya livsupplevelse. Nyårskramar.