I Umeå finns det en tunnel att passera på väg mot järnvägsstationen.
I denna vackra tunnel, sitter olika dikter, tanke-ord, skrivna av Sara Lidman. Och då vi var där, spelades det även vacker musik.
Det kändes som om jag gick in i ett meditativt rum.
Så vackert och så rogivande.
Är det inte så, för oss alla, som Sara Lidman skrivit här ovan "Skogen utanför fönstret behövde att jag såg den ..."
Att vi, alla, behöver att någon ser ... att vi behöver bli sedda ... att vi alla behöver känna tillhörighet ... att vi behövs.
Träffade en äldre dam, som jag delade en stunds närvaro med.
Det hon tyckte, var det värsta med att bli gammal, var, att inte längre behövas, att ingen, egentligen såg eller frågade efter henne, såg bortom/bakom alla rynkor och "gammelhet".
Att ingen längre hade tid att utbyta tankar, att lyssna, verkligen lyssna. Det var mobiler,datorer och allt vad dagens teknik heter, som stod emellan alla viktiga samtal, menade hon. De allra flesta har så bråttom, så mycket ska hinnas med. Men, jag undrar jag,sa hon, missar de inte själva mötet med livet, när de håller så hög fart.
Dessa förbaskade etiketter som vi så enträget och snabbt klistrar på varandra. "Gammal" Det vet man ju hur gamla är, klart bedömd , så tror många självsäkert, att de vet hela sanningen och behöver då inte ödsla tid på, att ta reda på fakta och lära känna personen i fråga.
Undra på att människor kan känna ett utanförskap och att rädslan för varandra ökar, när vi tror att vi vet, det som vi inte vet och därför inte kan ha den blekaste aning, eller den minsta kunskap om/i. Och saknar vi kunskaper och fakta, gör vi massor av felbedömningar och antagande, som inte har ett dugg med verkligheten att göra
Färggranna hälsningar från ett soligt norr
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar