.... Trots att alla varningslampor har blinkat allt vad de bara förmått
under en allt för lång tid.
Blinkat för att du ska inse, att du behöver stanna av
och bara, för ett litet ynka ögonblick, förmå dig att vända dig om
och sluta kuta in i väggen, om och om igen,
och sluta fly, från det oundvikliga mötet med dig själv
Men, du har lyckats glömma bort var bromsen sitter
Du har, plötsligt, glömt hur man gör, när man lyssnar, verkligen lyssnar,
när kroppen och själen ihärdigt försöker säga dig något viktigt
Du har glömt att se, verkligen se,
för du är så upptagen med att springa,
så i stället för att bromsa och stanna av, har du bara ökat farten.
Till slut har du sprungit så fort och så länge
så att du inte längre har någon ork och energi över
till att "se dig om"
För all din kraft, all din energi har gått åt till att "springa runt"
springa fortare, fortare .....
Men du, hur fort du är springer,
så kommer du inte att lyckas
springa ifrån dig själv,
springa ifrån det jobbiga, det svåra, det sorgsna,det smärtsamma ..
Det lite märkliga är
att det är du själv, som sist av alla in-ser hur slut
och hur dåligt du mår.
Först när du återhämtat dig .... börjar du förstå, få in-sikt... .i och om
"Hur orkade ja? Så totalt slut jag varit..Tänk, att jag inte förstod, att jag inte insåg ...?"
Här har ni en, som tidigare sprungit fort som "rackarn,"
och som varit jätteduktig på att trotsa alla varningssignaler, om och om igen..
Det var så mycket annat som var bra mycket roligare och mer givande,
tyckte jag, då,
- roligare, än att stanna av och känna vissa jobbiga känslor
och att ta hand om gamla urväxta tankar.
Så jag fortsatte springa ...
Till slut var jag så klart tvungen att "sätta mig ner, hämta andan och våga vända mig om"
och till min stora snopenhet upptäcka,
att det och den jag försökte springa ifrån med allehanda,
och i mitt så mycket viktigare göromål -
var mig själv
Var mina jobbiga tankar, som jag tänkt för länge, utan att de ledde någon vart.
Var mina sparade sorg och smärtsamma känslor, som jag då, inte tycktes ha tid att lyssna på ...
Otroligt, tycker jag nu, att jag orkade bjuda detta motstånd mot
mig själv, mina känslor, mot att byta ut och släppa taget om alla urväxta tankar.
Inte undra på att vi däckar ihop,
över alla de bördor vi burit på allt för länge,
Bördor, i form av alla "måsten och borden" som vi tillåtit styra allt för länge i våra liv
och därför inte gett oss tid, rum och ork att lyssna på oss själva
lyssna på våra kroppar och på våra själar.
Och utan oss själva,... då blir livet bra tungt och bra mycket svårare att leva ...
Hjäääälp!!!!!!
Jag känner...känslor!!!??
Men, hur fort vi än försöker springa ifrån våra känslor
springer känslorna precis lika fort efter.
En dag orkar vi inte längre hålla samma tempo
orkar vi inte längre...
springa ifrån oss själva.
Humlina
****************************************'
Så många unga kvinnor som mår dåligt, idag.
Så många och höga krav, som ställs ..
Så liten plats, att vara och leva en människas liv på.
Åldringsvården, sjukvården, skolan ....
har länge, länge, "skrikit" ut sin förtvivlan och sin frustration ...
över att de inte hinner och orkar ta hand om de gamla, de sjuka, eleverna.
Bara för att besparingskraven har gått "käpp rätt åt skogen".
Cancersjuka får vänta länge på att få hjälp och behandling.
Många elever, går ut grundskolan, med betyg som inte räcker
för att komma i på gymnasiet.
Gamla ges sömntabletter, får gå tidigt till sängs, för att det inte finns personal så det räcker
Undrar .... Finns där inga styrande som ser, hör, som bryr sig om, som besitter kurage nog att agera ...
Hör ni verkligen inte vad många sagt ... länge, allt för länge ... högt och tydligt
En människa är alltid en människa
ett levande liv
är ingen robot/maskin.
Humlinas skogstankar för dagen
