vår absolut största fiende ...

bor inom oss

För säg

hur många av oss

är helt nöjda med alla delar av sin kropp

nöjda med hur de är

inte många ... tror jag

och när vi inte ser ut

och inte är så som vi önskade vara

då är vi så snabba med att döma ut oss själva

Skulle vi säga, bara en del, av allt det vi säger till oss själva

till andra

skulle vi i många fall  få oss en välbehövlig utskällning

andra åter skulle kanske riskera att tappa en del av sitt

självförtroende

ett självförtroende som de kanske, av olika orsaker,

 haft det tufft  med

att bygga upp

men

Vi är ofta, ganska så omedvetna om

hur hårt och skoningslöst vi ger oss på oss själva

hur vi tär och tömmer vår 

självförtroende depå 

vår självkänsla

vår självuppskattning

och vår så viktiga självrespekt

Garanterat skulle vi inte vilja ha vänner

som klagade och nedvärderade oss

så som vi själva gör

med/mot oss själva

I flera år "gav jag mig själv rejäla smockor"

bara för att jag inte kunde låta bli att leva mig själv

 inte mäktade med att bli lydig nog

inte såg ut, så som jag velat se ut 

(hade velat vara längre)

för att jag kände mig så besvärlig då jag var sjuk

 för att jag hade så svårt med att tiga ihjäl mig själv

(och tro mig, jag försökte verkligen under en tid)

Ja jisses ...

orsakerna till att jag mobbade mig själv var många

en mobbing som kunde få ett slut 

först

då jag började förstå och acceptera mig själv

och lärde mig se vad som var mitt och vad som var andras

tyckande

tänkande

kännande

 ansvar

 liv

Det har  tagit sin  tid att acceptera mig själv

hela mig

som den jag var

 till både kropp och själ

Tänk, egentligen, så oerhört mycket energi som krävts

och som jag lagt ner på

att försöka hålla tillbaka min livskraft

 att  hålla på och mobba mig själv

tiga halvt ihjäl mig

bara för

att jag inte mäktade med att leva upp till andras förväntningar

på hur jag borde vara och se ut

Förväntningar som jag till slut också la på mina egna axlar

och som bidrog till att mitt självförtroende sjönk till botten

gjorde att jag kände mig misslyckad när jag inte klarade av 

att leva upp till alla omöjliga krav

för de var ju inte mina

var inte den jag var

Ska vi försöka fylla och leva upp till andras behov

 till andras uppfattningar om hur livet

bör vara och levas

då kommer vi att tvingas backa

 backa undan från oss själva

(jag har under en tid, backat en bra bit)

Till slut kommer vi att tappa oss själv ur sikte

tappa bort oss själva bland alla andra

och får då svårt att "höra vår egen röst"

Självförtroende

självkänsla

självuppskattning 

självrespekt

får man

när man upprättat en god närkontakt med sig själv

när man ställer upp på sig själv 

accepterar sig själv

 det levande livet

som bor och verkar inom oss alla

Så mycket mobbing som får fortgå

bara för

att vi är, de vi är, och inte som andra och vi själva, vill att vi ska vara

att det är så svårt att inse att vi alla, var och en 

är unika livsväsen

Men

alla upplevelser

all närkontakt

med den så kallade "jantelagen"

gör att man till slut, skaffar sig mycket kunskaper/erfarenheter

i/om  hur okunnigt det är

att bunta ihop människor 

( inte en blomma, inte ens en snöflinga ser likadana ut

så varför skulle vi människor vara undantagna livets mångfald)

och hur helt uppåt väggarna

det är att följa en så urbota och förminskande lag som just

"jantelagen"

För självklart

ska vi tro på oss själva

tro på att vi är så oändligt mycket mer

än en "pytteliten osann lag" som bara är ute för att begränsa vår frihet

begränsa våra liv

och

som bara vill försöka hindra oss från att leva fullt ut 

Tänk ... när det blir en självklar del i skolan, att förmedla och undervisa om människans okränkbarhet,
om vikten att tro på oss själva, om tankens kraft, om allas lika livsvärde, oavsett det yttre.
Inget eller ingen kan ta ifrån dig ditt livs/ människovärde, du är värdefull, oavsett om du så är arbetslös, sjuk, deprimerad .....
de är stadier som inträffar,(som höst blir vinter, som blir vår ...) som vi alla, mer eller mindre, någon gång under vår livstid, stöter på, men de definiera inte vilka vi är, definierar inte vårt värde som människor, som livs levande liv.
Endast tanken på vem vi anser oss vara, skiljer oss från oss själva ... de vi verkligen är