En liten flicka frågade mig för ett tag sedan varför jag skrattade som jag gjorde, så drog hon ihop ansiktet för att försöka förtydliga vad hon menade.
Kunde inte låta bli att först le och avge ett litet skratt, innan jag svarade, för jag visste exakt vad hon menade.
Det är nämligen så, att jag skrattar/leeeer med hela mig, ansiktet blir till en enda radda med leende- skrattrynkor, jag ser nästan. ut som en välanvänd tvättbräda i hela ansiktet, eller varför inte en murkla.
Skulle velat.... fast bara ibland.... lett/skrattat bara med munnen/läpparna, för det ser så vackert ut, och kanske att rynkorna inte blivit riktigt så många, men se det går inte min kropp med på, nähä bevars, det är så att varendaste del av mig, absolut ska delta i leendet-glädjen-skratten.
Och nu, när åren ilat, bär mitt ansikte tydliga spår av väldigt många leenden och glada skratt ... också den stilla glädjen som inte syns utanpå finns där, jag går ju inte omkring och ler/storskrattar för jämnan... fast ofta :) blir det. För som jag skrivit nån gång, så har glädjen varit en mycket trofast kompis och följeslagare, som troget vandrat vid min sida under min livsvandring, en vandring,som emellanåt (för mig som för andra) gått genom de mörka delarna av livet, men som också fört mig genom de ljusare vägavsnitten .När ledsenheten och mörkret gått vid min sida, så har glädjen varit där och stöttat och peppat.
Skraj för glädjen är jag inte, livet blir så mycket roligare och lättare att leva av ett leende och ett skratt.
Har skaffat en skrinda och skaklar, som jag tänkt att mina "draghundar" ska få lära sig att dra.
Blir någon huggormsbiten, är det bara att åka i skrindan, för bära någon av dem är inte att tänka på,särskilt inte när bara jag själv är ute på vandring i skog o mark.
Solskenshälsningar
.jpg)