Tror du på kärlek vid första ögonkastet ?????

Det gör i alla fall jag :)
För en himla massa år sedan var jag på dans, då snyggingen här ovan fick syn på mig ... och ... föll... pladask ... och han tänkte för sig själv .... HENNE vill jag gifta mig med! Men jag, som precis hade bestämt mig för att aldrig någonsin gifta mig, eftersom jag sett så många
"bråkiga och stridande äktenskap" .... höll mig lite på min kant. Men se, det avskräckte inte denne man ett dugg, det var som om han instinktivt förstod hur jag tänkte och sparade därför inte på krutet utan friade till mig fort som rackarn (risken fanns ju att jag skulle hinna tänka efter ) Överrumplad blev så klart jag :) men efter TVÅ veckor hade jag flyttat hem till honom och efter FEM månader var vi gifta. Många trodde förstås att vi väntade barn och därför ansåg oss vara "tvungna" att gifta oss. Men ack så fel de hade, det var bara det, att vi kände att vi hörde ihop, så det var som inget att "spara på" Brölloppsmiddagen, den ägde rum i det hus på landet, som vi hunnit köpa. Ett gammalt hus med golvdrag och fönster, som man satte mossa emellan, men, med våra nyförälskade ögon, måste vi allt ha sett bra dåligt, för vi tyckte att huset såg så fint och vackert ut :). Själva vigseln gick av stapeln i kyrkan, men på utsatt vigseltid dök inte min mor och min mormor upp, det hade blivit ett missförstånd med skjutsarna. Då sa jag till prästen att: jag absolut, inte kunde gifta mig just nu, om inte min mormor och min mor var med. Prästen en lugnets man, svarade bara helt stilla och lugnt ... då väntar vi tills de kommer, så tog han av mig mina skor och masserade mina fötter. Underbara präst!!!
Efter ca en halvtimme kom så mor och mormor tillrätta och vigseln kunde ta sin början.

Vi är två mycket olika personligheter, så egentligen, "borde" det inte fungera alls, men vi har båda barnasinnet intakt, så därför är vi oftast öppna för nya möjligheter och "hyss" och så delar vi en stor kärlek till vår vackra natur. En gång, hade jag, tillsammans med "ungarna" dukat upp en mumsig middag med efterrätt på en klippa inne i skogen. På dörren hade jag satt en lapp med orden "Följ de STORA VITA BÖNORNA i skogen" Läääänge dröjde det innan han dök upp och lite surt undrade vad jag menat med att "följa de vita bönorna" för han hade då inte sett en endaste vit böna. Det visade sig att skatparet, som ofta brukade följa med mig och gänget en bit på väg, på våra skogsturer, hade varit på livsglatt bushumör de också, och norpat varenda vit böna i storlek large. Haha... berättar just denna händelse för jag tycker att det var så mysigt och roligt med skatornas påhitt. Hur de hann få unda alla bönor, fattar jag inte riktigt.

En härligt busrolig filmardag ute i vår kära skog. Placido, den vita hunden på fotot, finns inte längre med oss.