Ja, varför är vi människor rädda för så mycket? Egentligen!!?
Rädda för:
Döden. att dö.( Varför är vi så säkra på att död betyder utplåning?
För att inte tala om helvetet- huh!)
Livet, att leva.( Inte alldeles enkelt att leva, det tar tid att lära sig.)
Sjukdom
Övergivenhet, att bli övergivna
Ensamhet
Att ta kontakt med oss själva. (Vem är jag? Vad känner jag? Vad vill jag? Vad behöver, längtar jag efter? )
Att åldras
Att inte duga, som de vi är och ser ut.
För känslor
Sanningen, om att vi är så mycket mer än vi är medvetna om
Kärlek
Spindlar ...............
Listan kan göras hur lång som helst.
Att
gå omkring och bära på rädslor, kan/är ofta väldigt tungt och denna rädslans
tyngder, hindrar oss alldeles för ofta, från att leva fullt ut. Hindrar oss
från att förverkliga våra drömmar. Hindrar oss från att ge och ta emot kärlek.
Är riktigt säker på att o-kunskap är rädslans allra bästa superpolare
Minns en händelse som fick mig att tänka till lite extra, angående rädsla och vad den kan ställa till med i våra liv.
Vi sitter ett gäng kvinnor på en uteplats och samtalar om allt möjligt och vi skrattar mycket och gott.
Alla, utom en, för hon var fullt upptagen med att hålla utkik efter spindlar.
Spindlar som var/är hennes stora skräck och rädsla.
Hon såg mååånga spindlar, men vi andra var så upptagna med att samtala, så vi såg knappt någon.
Rädslan, den hindrade henne från att delta, från att vara i livets nuet.
Ofta hindrar rädslan oss från att göra saker vi skulle vilja göra.
Jag vet då, vad jag skulle vilja göra, om jag bara kunde säga upp bekantskapen med rädslan.
Rädslan, den bara tjatar och tjatar. om hur farligt det mesta i livet är
Allt för att få oss att avstå från att prova något nytt.
Särskilt om det nya innebär att vi lär känna oss själva,och blir vår egen bästa kompis.
Då ni, blir rädslan verkligen rädd.
För då får den inte mycket att säga till om längre.
Minns en period i mitt liv, då rädslan tog kommandot över mitt liv.
Varför?
Jo, bara för att jag "stoppat undan" känslor, smärtsamma känslor, som jag bara inte ville och inte orkade känna, de gjorde alldeles för ont.
Men, i och med att jag försökte, allt vad jag bara kunde, att förneka ursprungskänslan, som var sorg, kom den i stället ut som en stark rädsla.
Blev rädd för nästan allt som gick att vara rädd för,
Minns så väl, hur enormt rädd för möss jag var.
En rädsla som hindrade mig från att njuta av livet, av naturen.
Fick höra att mössen är ju så små, de är ju mer rädda för dig.
Inte hjälpte det, tvärtom.
Men, så en dag så visade Mats mig på alternativa vägar.
"Om du går där så finns inga bon, finns inga möss"
Och det märkliga inträffade.
Rädslan minskade med garanterat 50 %, bara för att han respekterade och accepterade att jag kände sån stark rädsla.
När jag gick i skolan hade jag väldigt lätt för att rodna.
Varje lektion spände jag mig, bara för att jag var så rädd för att den förbaskade "rödfärgen" skulle dyka upp. Vilket innebar att jag rodnade ännu mer.
Tills en dag då jag gav mig själv rätt att rodna så mycket jag ville.
Det är oftast vårt motstånd som gör det mesta så mycket svårare och jobbigare.
Lärde mig av den erfarenheten, att känslor är starka krafter, som det inte går att låtsas som om de inte finns.
Det bästa man kan göra är att lyssna till vad de har att säga och att acceptera att de finns.
" Jag är så rädd för allt som är farligt.
Hur vet jag att det är så farligt?
Ja men, det måste vara farligt, när jag är så rädd."
( Ingrid Sjöstrand )
