Bara måste ropa ut min
glädje
Tjohooooo! Jippiiii!! Kullerbyttaglädje!
I går gick jag, utan hjälp, varken av Mats eller rullator. Det var jag och mina ben som fixade gåendet, helt själva. Hurra!!!
Har legat en månad på sjukhus … opererat ryggen för en spinalstenos. Då, tar nervtrådarna i benen ”stryk”, då är det träning som gäller. Och i går GICK jag. (Har varit hemma i ca 3 månader) Att vara borta från hund gänget så länge som en månad, har inte känts roligt alls.
Happy, han hade tagit mina röda tjocksockar och lagt i sin korg.
Trodde att Happy var den som skulle bli överlycklig av att se mig, men icket. Han gick och la sig vid uteplatsdörren och bara låg i flera dagar och smygkikade på mig. Som om han tvivlade på att jag verkligen var hemma.
Nika, hon hade lagt sig i min fåtölj, som står i mitt datarum., där hon annars inte ligger.
Alberto han håller ännu ett vakande öga på mig och kollar var jag tar vägen, likaså Rona.
Sa till personalen att jag absolut skulle hem till mitt hundgäng. Skulle dom vägra hade jag rymt, så var det bara.
Nu ni, längtar jag ut till skogen med mina fyrtassade vänner.
Vet ni, värst var ”smaskandet” av morfin, jag blev helt ”väck” i huvudet. Så Mats fick ta över här hemma. Nu är det finito morfin och det känns så "vaket"
Men nu ni, när jag har gått… känns det mesta så mycket hoppfullare.
Livet känns så extra fint att leva. ”Det ska va gött att leva …” i vår "wonderful world"
**************************************************
I går gick jag, utan hjälp, varken av Mats eller rullator. Det var jag och mina ben som fixade gåendet, helt själva. Hurra!!!
Har legat en månad på sjukhus … opererat ryggen för en spinalstenos. Då, tar nervtrådarna i benen ”stryk”, då är det träning som gäller. Och i går GICK jag. (Har varit hemma i ca 3 månader) Att vara borta från hund gänget så länge som en månad, har inte känts roligt alls.
Happy, han hade tagit mina röda tjocksockar och lagt i sin korg.
Trodde att Happy var den som skulle bli överlycklig av att se mig, men icket. Han gick och la sig vid uteplatsdörren och bara låg i flera dagar och smygkikade på mig. Som om han tvivlade på att jag verkligen var hemma.
Nika, hon hade lagt sig i min fåtölj, som står i mitt datarum., där hon annars inte ligger.
Alberto han håller ännu ett vakande öga på mig och kollar var jag tar vägen, likaså Rona.
Sa till personalen att jag absolut skulle hem till mitt hundgäng. Skulle dom vägra hade jag rymt, så var det bara.
Nu ni, längtar jag ut till skogen med mina fyrtassade vänner.
Vet ni, värst var ”smaskandet” av morfin, jag blev helt ”väck” i huvudet. Så Mats fick ta över här hemma. Nu är det finito morfin och det känns så "vaket"
Men nu ni, när jag har gått… känns det mesta så mycket hoppfullare.
Livet känns så extra fint att leva. ”Det ska va gött att leva …” i vår "wonderful world"
**************************************************
Hej Ann-Katrine.
Nu har jag försökt kommentera din kommentar flera gånger, men den står bara stilla åker inte iväg. Nu svarar jag här på blogginlägget.
Ja du, det känns verkligen hurra och kullerbyttaglädje, över att äntligen få en efterlängtad kontakt med mina ben igen. Benen som jag tagit alldeles för givna, nu har jag lärt annat,
Håller med om att hundgänget är bra på att göra sig förstådda, var och en på sitt sätt. Precis som de är stora personligheter. De är alla så glada över att jag är hemma, nu ligger de alla här, när jag skriver detta.
Tack Ann-Katrine för din kommentar
