Pojkar har nu förvandlats till killar, men, de möts av samma attityder och ansvarsfrihet, som tidigare.

Pojkar kallas nu killar, det ni!

Efter ett skönt sommarlov börjar åter ett nytt skolår, vi börjar i sjunde klass.

Men … något är inte som förut, något har förändrats, men det tar en stund innan jag riktigt greppat vad det är. Det är inte så mycket i det yttre, synbara som förändrats, även fast handlingarna blivit synliga. Det berättar mer om att det inre tänket förändrats. Tänket som leder till de nya handlingarna.

Vi har kommit in i tonåren med allt vad det innebär av könshormoner som flyger fram inom oss.

För de flesta tjejer har nu bysten blivit så pass mycket större att våra tidigare försök att med tjocktröjornas hjälp dölja vad som hänt, inte längre fungerar.

Bysten syns och kommentarerna duggar tätt.

”Har du satt bullarna på jäsning? Hahaha”

Inte ett dugg kul, tyckte de flesta av oss tjejer.

Men … det är inte bara byst kommentarerna som är nya, nä, för plötsligt har vi tjejer blivit lovliga villebråd, som det är fritt fram att jaga och ”ta för sig av”

5-6 Killar (varför så många??) börjar nu dra ner en tjej i taget, nerför en garagenerfart och ta på deras kroppar och särskilt på brösten, allt medan tjejerna skriker NEEEEEEJ! NEEEEEEEEj! I högan sky.. Flera vuxna passerar förbi, utan att reagera och det går då inte att skylla på att de inget hör, för skriken är mycket höga. Varför? Undrade och undrar jag, ingen vuxen tog chansen att berätta vad som var på gång i tonårstider. Ingen som passade på att berätta att ingen har rätt att ta för sig av andras kroppar. Berättade om respektens viktiga innehåll och mening.

Till slut klarade jag inte av att inget göra, så jag går fram till killgänget och frågar varför de inte bryr sig om och inte respekterar att tjejerna skriker NEJ. ”Dom vill ju inte. Hör ni inte det?”

Killarna tittar på varandra och jag bara vet, att de där orden kommer jag att få ”äta upp” ( och det fick jag)

Två av tjejerna har stannat kvar,medan jag pratar med killarna, jag kikar åt deras håll och ser HAT, i deras ögon. Dom var förbannade på mig för att jag lagt mig i. Går fram till den ena och frågar varför hon var så arg på mig, tyckte hon inte att jag skulle ha blandat mig i?

Då, svarar hon lite generat ” Jag kände mig så utvald!!?

”Men …. Varför skrek du då nej? Menade du det inte?” undrade jag

"Hur ska då killarna veta att du säger NEJ, men menar JA."

Den här händelsen satte djupa spår i mitt inre och fick som den händelse som skedde i första klass, mig att fundera ,mycket, över detta med killar och tjejer och över våra könsroller. OCH över orden, JA och NEJ.

Om inte JA och NEJ står för just det, de ger sig ut för att mena, då blir det knepigt att göra sig förstådd. Om JA ibland kan betyda NEJ och vice versa, då tvingas vi att gissa och hur lätt är det.
Tänker på, att om en tjej "förut", första gången, visade ett ja, fick hon lätt etiketten hora och andra namn klistrade på sig, men aldrig en man. Hur mycket av de gamla "tanketraditionerna" sitter ännu kvar??Undrar jag.

Det är en hel del i livet som inte är vad det synes vara

Det är rejält mycket, som jag har/haft svårt att förstå. Särskilt det här med relationer och kommunikationer människor emellan. 
Kan vara/är hur knepigt som helst.

Snövita andra advents kramar

(internet anslutningen är fortfarande dålig, så det blir lite snabba "ryck" i blogginläggen. Fråga gärna om något känns oklart)