NU, vet jag hur det känns att åka ambulans

Den 1 juni, på kvällen, lastade ambulanspersonalen in mig, en totalslut "humlina", för vidare färd till akuten. Var så slut och tömd på energi, så det var med stor möda som jag förmådde svara på frågorna de ställde. Tur att dottern var med!!

Ambulanskillarna, var toppen! Proffs uti i fingerspetsarna

På akuten hade jag tur igen, för även här fick jag möta en fantastiskt proffsig och underbar personal.

Men, de berättade för oss, att hade jag kommit in fredag eller lördag kväll, då, hade jag fått vänta, för då hade det varit otroligt stressigt, med många hjälpsökande 

Så jättestort varmt tack för att ni finns och att ni fanns där när jag behövde er som mest.

Efter prover av alla de slag, bar det av till infektion och där mötte mig ännu fler änglar

Blev så mänskligt och respektfullt bemött och behandlad.

Det vore drömmen, att det alltid kunde vara så, för rädslorna man känner, minskar drastiskt när man blir medmänskligt bemött.

Fördomarna jag haft,en del, vad gäller akuten, de bara föll av som vissnande löv,

 därför, kändes det så extra fint att få möta alla dessa "änglar", som hjälpte mig att få en mer utvidgad syn på,

hur det också kan vara och gå till på akuten.

En sköterska, han frågade om jag kom direkt från geriatriken.

Mats svara då lite förtrytsamt " Hon är inte min mamma, hon är min fru!"

Då förstår ni hur slut jag var.

Hade en hög sänka, helt säkra på vad mina besvär, min energiförlust berodde på, var de inte helt säkra på.

Men, jag är långt ifrån ensam, att ha haft hög sänka, det har ju varit en solfattig och kall  "sommar", som kanske gjort sitt till.

Fick en stor dos kortison och det  var som att trycka en " gaspedal" i botten.

Jisses vad jag snackade och jisses vad  jättespeedad jag blev.

Det tog ett par/tre veckor för kroppen att hämta sig efter pärsen, men jag hade ett otroligt stöd av dottern, hennes man och min man. Gänget blev mycket väl omskötta och njöt även de av att de hade så många som kramade om och att de fick ge sig ut  på  alldeles nya äventyrligheter

Dottern som jag inte sett på  ett och ett halvt år,men, hon kom precis, när hon behövdes som mest.

och

vi har pratat, ... om barndomen, om livet ... ja om det mesta. 

  Trots allt det svåra som hände mig, blev det en fantastisk fin tid, som jag absolut inte skulle velat vara utan.

Nu, är jag ute med gänget igen och upplever det fantastiska i att åter vara på benen. Jag sjunger och njuter

av allt det vackra som omger mig, skrattar också över gängets glädje, att jag, deras matte, åter är med ut på alla  mysiga upptäckts- färder.

Hallon-Ros-busken blommar så som den aldrig blommat förr., till humlornas stora förtjusning

 Tog med mig fem tjejer ut på en skogstur.Så vi njöööt av att låta alla våra sinnen upptäcka  naturens och livets magik och mystik, helt utan intellektets inblandning. Vi såg en jättestor myrstack och en mycket väl upptrampad myrväg,som såg ut som en autostrada.Vi luktade, vi smakade och vi kände,ja, vi tog helt enkelt när-kontakt med naturen "inom och utom." oss.... ja, med själva livet och jag passade på att tacka.
Känner en stor tacksamhet över att åter vara i farten igen, så jag unnar mig verkligen att ta emot allt som kommer i min väg.... Lev väl alla medmänniskor och ta vara på varandra