Ett barn
Ett barn som kritiseras
lär sig att fördöma
Ett barn som får stryk
lär sig att slåss
lär sig blyghet
Ett barn som utsätts för ironi
får dåligt samvete
Men ett barn som får uppmuntranfår dåligt samvete
lär sig förtroende
Ett barn som möts av tolerans
lär sig tålamod
Ett barn som får uppleva rent spellär sig tålamod
lär sig rättvisa
Ett barn som får känna vänskap
lär sig vänlighet
Ett barn som får känna trygghet
lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramatlär sig tilltro
lär sig att känna kärlek i världen
Dorothy Law Holte
Blyg har jag varit, länge i mitt liv
tills blygheten blev ett hinder, en broms, ett fängelse...
Ett fängelse som hindrade mig från att ta plats i livet och tillåta mig att uttrycka mitt vara.
Då började jag gå på alla möjliga och omöjliga kurser, föredrag ....
allt för att träna mig i att släppa på min blyghet.
Hemskt, hemskare, hemskast, kändes det många gånger när vi satt i ring och jag väntade på min tur
att presentera mig och berätta varför jag gick just denna kurs.
Hade ända från barndomstiden, samlat på mig så många ord och känslor, så att jag i början hade svårt att få fram dom.
De bara stockade sig, för orden var för många för att kunna ta sig genom min inre dörr.
I förra onsdagen var jag och gjorde en gastroskopi, otäckt kan tyckas, men det positiva med den var att gömda känslor, som jag ända sedan jag var lill-liten stoppat in i min inre garderob, som till slut inte kunde ta emot fler, bara inte rymdes en enda till. Det var då gastroskopin blev den bägare som fick "garderobsdörren" att flyga upp med dunder och brak..
Har vetat med mitt intellekt att jag varit utsatt som barn, men känslorna omkring detta trauma (och fler smärtsamma upplevelser), de har fått tiga still.
Så det som kan verka negativt och svårt, just då, kan, om man vänder på det, bli till något bra, något frigörande.
Kravet att ge sina barn en Lycklig barndom, är en dröm, som kostar många barn och vuxna, just lyckligheten.
Vi vet precis hur en bra förälder ska vara (tror vi), hur en lycklig barndom ska se ut, vilket kan skapa en stor press för många, för när/om man inte mäktar med att leva upp till de omöjligt ställda kraven, kan många känna sig misslyckade.
Barn förväntas, på något förunderligt sätt, att växa upp i någon slags "bullerby anda", men så ser inte det verkliga livet ut för någon och när så verkligheten visar på att det i" Bullerbyn" inte alltid går i "lyckans tecken" Det är då kan man välja att tiga och blunda hårt, eller så se verkligheten i ögonen, se den, som den ser ut och lämna "bilden av den perfekta "familjelyckligheten" bakom och ta tag i verkligheten.
Att inte få prata om det svåra, det obegripliga, att ingen lyssnar .... det är många gånger värre än det smärtsamma, som jag och andra utsatts för.
Många viktiga möten har jag haft i livet, möten där människor delat sina livsöden med mig.
Ett av dom var en kvinna som blivit utsatt av sin pappa som barn.
Hennes pappa som var hennes hjälte, idol, allt... Inte kunde hon delge detta svek för någon, knappt ens för sig själv. I stället opererade hon bort sin livmoder, vilket var hennes sätt att hantera smärtan, förtvivlan och sorgen.
Ett annat möte var med en ung tjej, en tjej som blivit utsatt av sin morfar, vilket dröjde länge, ända upp i sena tonåren, innan hon fick hjälp att minnas och att orka ta sig igenom smärtan. Denna flicka blev under en period fysiskt sjuk av alla sina tillbakahållna känslor.
De som "ger sig på" barn, är mycket skickliga på att förlägga ansvaret för sina handlingar på barnet.
Det kan låta " för din skull, vill visa min kärlek och/eller så hotar förövaren att göra tex mamman, syskon ... illa, om barnet så mycket som berättar.
Det är ett enormt ansvar som läggs på barnet, som de tvingas bära i sitt inre.
Tigandet, att vägra se det som finns att se, är ett svek mot alla de barn som är utsatta, för misshandel, psykisk som fysiskt och/eller utsatta för sexuella övergrepp.
Våra barn borde vara allas vårt ansvar .....
Usch för gastroskopi, har inte hört så många positiva saker om denna undersökning.
SvaraRaderaSå ärligt och insiktsfullt du skriver. Är ledsen för att du också fått uppleva svåra saker som barn och bära det inom dig.
Känner igen mig i mycket, blygheten, att hålla inne med saker. Är övertygad om att det kan påverka en fysiskt. För mig har det t ex alltid känts som om alla känslor, ord, tankar fastnar i halsen, ångest och oro sedan barnsben som sätter sig i bröstet, o s v. Halsen har alltid känts känslig och "stockad", har inte velat att någon ska ta på den. För två veckor gjordes ultraljud av halsen pga en knöl, sköldkörteln är stor och trycker på luftstrupen. Man börjar ju tänka...
Hoppas du mår bra trots gastroskopi mm. Njut av din skog och dina lurvvänner. :)
Kramar!
OnsdagsHej Tanja!!
SvaraRaderaSjälva gastroskopin var inte hemskt, för då sov jag, men två veckorna innan, då jag hade fått kallelsen, de var urjobbiga. Det var då "garderobsdörren" flög upp med ett brak, för det var bara helt omöjligt att pressa in fler känslor, det rymdes bara inga fler rädslor och då fanns inget annat alternativ för mig, än att ta mig an alla svåra känslor från förr. Jag lät dom fara genom mig, min kropp och "prata" klart och sen bad jag dom fara all världens väg. Vissa dagar var det bara att andas, andas och andas djupt, medan processen pågick.
Lovade mig själv, att så fort min gastroskopi var genomförd, då skulle jag sluta tiga och skriva om övergreppet, också för att jag vet, att mörkertalet är stort, det finns många barn som utsatts, som bär på sin hemlighet i det tysta.
Att ens barn blir utsatt, är nog bland det tuffaste och mest ångestladdad en förälder kan råka ut för. Känslan av att man inte kunnat skydda sitt barn, måste bara vara outhärdlig och svår att hantera. Men... jag tror inte ett ögonblick på att tigandet för med sig något bra. När jag tänkt tanken, att om något av mina barn, när de var små, skulle ha råkat ut för det jag gjorde, dyker det fram massor med primitiva känslor inom mig.
Visst påverkar det inre oss i vårt levande, vad vi tänker och känner och vad vi gör med tankarna och känslorna, men många gånger är vi så vana att knipa ihop, svälja ner, så vi är inte ens medvetna om att vi gör så.
" För mig har det tex alltid känts som om ..... fastnar i halsen... "
Känner igen mig i de orden ..jag har svalt ner och svalt ner ... mig själv... visste med huvudet att jag gjorde så, men såg ingen annan lösning, för att prata om det svåra, avslöja min hemlighet, avslöja att jag fanns till och att det bodde en tänkande och kännande liten varelse inuti min kropp. Det fanns bara inte på min karta, för såra mina föräldrar, att utelämna, förmådde jag inte och som barn är vi så lojala att oj. Rodnade så fort någon såg på mig, av rädsla över att de då skulle kunna se min hemlighet.
Föresten, de fick söva mig, för att kunna göra gastroskopin, annars hade det inte gått, för mina kräkreflexer var så starka.
ännu en kommentar kommer starx
DU ..Vad gör sjukhuset för att hjälpa din förstorade sköldkörtel?
SvaraRaderaFör min del har det fungerat, sakta men säkert, att skriva. Pusselbit efter pusselbit har då lagts på plats och jag har kunnat ana/se ett mönster, se hur jag tänkte, se vad/hur jag höll mig tillbaka och varför.
I början var det ångestframkallande, att sticka fram mitt "plyte" och att inta min plats i livet, för på något sätt bar jag på tanken, att jag inte hade rätt att "tala", inte rätt att ge uttryck för mina upplevelser, mina erfarenheter. Men jag höll inte alls med mig själv, höll inte med alla mina inprogrammerade gamla tankar, för jag trodde på tankens och livets frihet, på att vi alla har en plats bokad på livets bussfärd, och i med att vi finns till, är det tänkt att vi ska synas och att vi även ska känna oss stolta över oss själva, att vi finns till, att vi är med och deltar i detta stora äventyr vi kallar livet
Tankar är fyllda med energi, och sparade tankar växer i kraft och styrka, som när vi proppar in en massa kläder i en garderob, till slut kan man inte pressa in fler och då har man inget annat val än att sortera bort de kläder man inte längre behöver, som man växt ur. Så ser jag på våra tankar och känslor, vi kan inte proppa i oss mer än vi mäktar med.
Att sköldkörteln trycker på luftstrupen, får du då svårt med andningen, att andas, låter tufft att ha det så. Hoppas innerligt att de kan hjälpa dig.. och du... att börja skriva av sig, är inte så dumt.
När vi var ute i går kväll med gänget och med oss själva, var det alldeles ljummet i luften, så häääärligt att oj.
Glömde säga: de hittade ett litet magsår i min mage, som jag är säker på beror på alla smärtstillande jag proppade i mig, för då en inflammation dök upp i min hand, efter det att jag försökte få av en gren med en stor grensax ... det gjorde ohyggligt ont i tre veckors tid, så jag åt och åt ,Bamyl, Alvedon, magnecyl.. för jag stor bara inte ut...helt tokigt, jag vet.
Ha det allra bäst och DU var rädd om dig och var stolt över att du är ... just du... ett livsmirakel ... du har kämpat så hårt med att övervinna svåra svårigheter, så ge dig själv ditt stöd och din omsorg och din uppskattning, för allt du utfört.
Stor kram Anna-Lena
PS det blev lite hoppigt, för mina fyrfota vänner kommer och vill ha min uppmärksamhet då och då och då så klart får de det
Hej!
SvaraRaderaÅh vad jag känner igen mig!! Däremot är jag inte riktigt där än, att våga ta plats. Att det ska vara så svårt, men var sak har kanske sin tid.
Ja, jag tycker det är så bra att du berättar!! Vilket mod, du ska räta på dig och vara stolt! Du är viktig och din berättelse är viktig!!
Ang. sköldkörteln ville kirurgen operera, men det blir svårt pga att jag då inte kan slemdränera. Så nu har de höjt dosen Levaxin och hoppas på att sköldkörteln ska sluta växa. De ska hålla koll på den.
Vad ska de göra åt ditt magsår?
STOR Kram älskade du!
Lunch Hej Tanja!
SvaraRaderaÄter en medicin som heter Omeprazol Teva och den ska jag äta tills magsåret läkt. Känns redan otroligt bra, såret var inte jättestort, så det går väl snabbare med läkningen.
Dessutom har jag ändrat en del i min kosthållning, det fick jag kraft att ta itu med efter att jag "lättat på känslotrycket", då steg energin och jag fick mer energi till annat helt enkelt.
Det är kostsamt att hålla inne med sig själv, det tar och tär på energiförrådet.
Att jag börjat skriva om min utsatthet som barn, om övergrepp, berodde också på att jag "plötsligt" insåg att jag också annammat tigandets tradition och hjälpte till att föra den vidare och det kändes med ens helt omöjligt för mig att fortsätta med. Tigandet, det när man blundar för att slippa se,kan vara förödande.
När vi inser att livet innehåller sina portioner av smärta, lidande, sorger ...som vi alla mer eller mindre träffar på, att det är en del av allt de vi kallar människa, då kommer det en dag att bli helt naturligt att prata om det. Och tänk så mycket energi som kommer att frigöras när vi släpper på perfektionskraven, på att försöka ge sken av att vi är så "lyckade" Vi är här för att lära oss att leva livet och då måste vi få lov att öva oss, misslyckas, gå vidare....för vi kan inte kunna det vi ännu inte lärt oss.
JätteTack för dina kommentarer .. de värmde... och fick mig att hitta och sätta ord på fler upplevelser. Kramisar