En liten flicka frågade mig för ett tag sedan varför jag skrattade som jag gjorde, så drog hon ihop ansiktet för att försöka förtydliga vad hon menade.
Kunde inte låta bli att först le och avge ett litet skratt, innan jag svarade, för jag visste exakt vad hon menade.
Det är nämligen så, att jag skrattar/leeeer med hela mig, ansiktet blir till en enda radda med leende- skrattrynkor, jag ser nästan. ut som en välanvänd tvättbräda i hela ansiktet, eller varför inte en murkla.
Skulle velat.... fast bara ibland.... lett/skrattat bara med munnen/läpparna, för det ser så vackert ut, och kanske att rynkorna inte blivit riktigt så många, men se det går inte min kropp med på, nähä bevars, det är så att varendaste del av mig, absolut ska delta i leendet-glädjen-skratten.
Och nu, när åren ilat, bär mitt ansikte tydliga spår av väldigt många leenden och glada skratt ... också den stilla glädjen som inte syns utanpå finns där, jag går ju inte omkring och ler/storskrattar för jämnan... fast ofta :) blir det. För som jag skrivit nån gång, så har glädjen varit en mycket trofast kompis och följeslagare, som troget vandrat vid min sida under min livsvandring, en vandring,som emellanåt (för mig som för andra) gått genom de mörka delarna av livet, men som också fört mig genom de ljusare vägavsnitten .När ledsenheten och mörkret gått vid min sida, så har glädjen varit där och stöttat och peppat.
Skraj för glädjen är jag inte, livet blir så mycket roligare och lättare att leva av ett leende och ett skratt.
Har skaffat en skrinda och skaklar, som jag tänkt att mina "draghundar" ska få lära sig att dra.
Blir någon huggormsbiten, är det bara att åka i skrindan, för bära någon av dem är inte att tänka på,särskilt inte när bara jag själv är ute på vandring i skog o mark.
Solskenshälsningar
Hej
SvaraRaderaJa härliga rättframma ungar! :-)
Så bra ide att börja köra lite med hundarna. Vi hade en Golden som var bra på det, när barnen var små.Hunden skjutsa dem en liten bit. Hunden gillade det och barnen tyckte också att det var roligare att åka med Tanja som hon hette, än att sitta i barnvagnen
Önskar dig en fin fortsättning på sommaren
Jag beundrar människor som kan konsten att skratta så där med hela kroppen/ansiktet. Det ser så hjärtligt och äkta ut! :D Själv är jag mer av den "återhållsamma" typen. Har kommit på mig själv många gånger bara skratta på insidan, utan att det syns något alls på utsidan. Om vi sett på en komedi har min man frågat om vi ska stänga av filmen, eftersom jag inte skrattat, medan jag själv tycker att jag skrattat hur mycket som helst, men inuti. Lärde mig tidigt att känslor ska hållas inombords och jobbar hårt för att släppa mig själv fri.
SvaraRaderaSå underbara du, skratta för allt livet bär! :)
SolskensHej Vindvittra!!
SvaraRaderaJa, ungars rättframhet tycker jag mycket om, där har vi vuxna en hel del att lära oss av.
Musketörerna har dragit släde, så jag tror att det kommer att gå bra att också lära sig att dra skrindan, vi kan behöva träna lite på att bära skakeln.
Lill Kenzo kan, om/när han skulle känna sig trött, få åka.Tror att den skrindan kommer att komma till stor nytta och glädje.
Många solskensglittrande kramar
MysvarmaHej Tanja!
SvaraRaderaMinns en gång då vi var och lyssnade på Ronny Eriksson... han berättade om hur olika publiken reagerade på hans show beroende på var de bodde.
En gång när han uppträdde uppe i norr, hade publiken inte reagerat alls, intet ett skratt,men efteråt hade flera sagt, att det var det roligaste de hört. Dom hade verkligen skrattat på insidan.
Vet du, om glädjen finns det mycket att skriva och prata om, för precis som med sexualiteten, så finns det många begränsningar, tabun och regler som gäller för livs-glädje-skratten, tabun som man märker först när man brutit mot vad som anses tillåtet.(och det gör jag ofta)
Man får inte vara för glad, för det kommer att straffar sig. Om man är full och gla-skrattar, är det förståeligt, men nykter, nix. (undrar på att människor dricker) Religioner bär också de en del av ansvaret till att förtrycka livs-glädjen.
Har flera gånger tänkt skriva ett blogginlägg om den missförstådda och kuvade livs-glädjen, men eftersom sommaren verkligen går i kortkort har jag inte gett mig tid till det.
Din kommentar är så härligt rättfram och glad, många (även jag)känner säkert igen sig,i att hålla inne med glädje-skratten.
Skratten, glädjen ska hållas på plats, annars... blir man straffad på ett eller annat sätt. Har själv vuxit upp i en tid då glädjen/skratten skulle fostras till tyyystnad, sväljas ner
Kära dig...Kämpa inte för hårt med att försöka släppa dig själv fri, pys ut lite i taget, så går det till slut lättare och av bara farten och så en dag, bara så där, kommer du med självklarhet att "titta ut" och säga: "Hej världen här är jag, här har ni mig och vet ni, jag tillåter mig att vara, tänka, känna ... mig själv."
Jag har med åren lärt, att ge mig själv rätt att vara som jag är,det går inte att bry sig i vad andra eventuellt ska tycka och tänka om det man gör, säger, uttrycker... då blir det aldrig plats över att vara och leva sig själv
Om glädjen, har många åsikter om vad som passar sig och inte, en period i livet försökte jag verkligen ihärdigt att le och skratta ... bara med munnen... men jag misslyckades ju förstås.
Det finns märkliga och subtila regler för hur, när man får vara glad... Hmm,konstigt, tycker en del, att någon kan vara så ofta glad.
Tack för din härliga kommentar och jag lovar... jag ska fortsätta att skratta för allt vad livet bär.
Varma livsglada kramar