”Om jag vänder blicken och hörseln mot min själ i fast beslutsamhet att lyssna till den, börjar själen tala.
Att lyssna till själen kan bli ett sätt att leva. Det borde det bli. Själen har nämligen ett evighetsperspektiv på livet. När man lyssnar till sin själ och gör sina val utifrån detta, märker man förr eller senare att livet lägger sig i sådana fåror att man mår bra. Då är det inre och det yttre livet i balans. Då lever man sitt eget liv och inte någon annans.
Men att lyssna till själen är inte lätt. Vår omgivning vill oftast att vi ska leva som alla andra: konventionellt. Man ska inte sticka ut eller göra djärva livsval. Att lyssna till själen leder förr eller senare till konflikter med arbetsgivare, make eller maka, någon vän, byråkrater, samhället eller kyrkan. Själen nöjer sig aldrig med det vedertagna bara för att bevara en känsla av trygghet. Själen är redo att avstå från den trygghet man får av att göra som andra förväntar sig. Att lyssna på själen förutsätter därför ett sällsynt mod.
Modet behövs för att motarbeta rädslan. Min egen själ har några gånger ställt mig inför valsituationer av den kalibern att min första reaktion har varit ren och skär fasa. Min skilsmässa, valet att lämna en trygg arbetsplats och beslutet att förverkliga en våghalsig dröm har varit sådana tillfällen. Det är skrämmande att kliva ut i en terräng som saknar stigar. Det är skrämmande att kasta sig ut i en fors där man vet att man kommer att få sina törnar.
En människas liv förändras bara om hon förändrar sitt beteende. Goda föresatser ändrar ingenting men kan i bästa fall utgöra första stadiet på vägen mot förändring. Själen kallar oss alla till ett djupare, modigare, rikare och sannare liv.”
(TOMMY HELLSTEN i boken ”Du är mer än du anar”)
Tack för dina fina ord på min blogg de värmer gott att tänka på det sättet.
SvaraRaderaSom du skriver här, så har mitt liv hamnat i just ett sådant vägkors. Jag vet inte vad jag vill eller kan och allt bara händer runt mig. Mod, tillit och att klara att lyssna på själen låta den tala.
Kram från Kristina
Oj, så svårt att mista sin livskamrat. Orden känns plötsligt så "fjuttiga" men jag försöker ändå ge dig några.
SvaraRaderaKan tänka mig, att allt bara vänds ut och in, inget är eller fungerar som förut. Du har varit upptagen med att ta hand om din man under hans sjukdomstid, mycket tid, ork och kärleksfull omsorg har du lagt på honom, därför tänker jag att det just nu "måste" kännas tomt.
När livet ställt/ställer mig inför nya,svåra och aldrig förr provade erfarenheter, brukar jag tänka mig att det är som att jag färdas på de stora haven i en segelbåt och det har blåst upp till storm,( det kan även vara stiljte, vilket inte är det lättaste när man seglar) min kompass har jag förlorat...VILSEN och ENSAM känner jag mig, vilket väcker upp förtvivlan, frustration, rädsla, vanmakt ... känslor som far runt som en tornado i kroppen och det är okey, de får säga sitt klart, för då vet jag att efter de "inre känslostormarna" sagt sitt och bedarrat, är jag redo att börja leva,tänka och handla på ett nytt sätt.
Din sorg behöver få sörjas klart, din värld har ju förändrats radikalt, tankar man tänkt, känslor man kännt,saker man gjort, är inte detsamma längre, så klart att det är tufft för dig.
Ta hand om dig, var din allra bästa vän, låt dig vara där du just nu är, kräv inte och låt inte andra kräva av dig att du ska vara som "förut" Bortom sorgen och vilsenheten väntar den kärleksfulla livskraften och glädjen trofast på dig.
Med kärlek Anna-Lena