Idag är vemodet på besök och det är helt ok. Vemodet har lika stor rätt att finnas och säga sitt, som alla andra känslor. Försynta vemodet, som är så lätt att "prata bort", skjuta åt sidan med alle handa göromål. Men idag tar jag emot och öppnar alla mina sinnen för vad vemodet har att förmedla till mig.
Idag står jag på min sida, idag är jag min bästa kompis.
För några år sedan var vi ett gäng tjejer, som bestämde oss för att försöka bli bättre på att gilla och att ta hand om oss själva. En övning, hade vi bestämt oss för att öva särskilt mycket på.
Den gick ut på att vi i två veckor skulle ställa oss framför spegeln och säga till vår spegelbild " Jag älskar dig .. så vårt namn. Himmel vad vi skrattade, och några hade väldigt svårt att göra övningen ... för de tyckte på en nivå att de inte var värda att älskas, (varken av sig själva eller andra .. kom vi fram till )några trodde inte alls på orden ... men vi fortsatte ihärdigt att "plöja" igenom allt mostånd. Till slut en dag kunde vi ganska så avslappnat, utan grimaser och utan genans, säga orden och mena dom. Tänk ändå vilket motstånd vi människor så ofta känner inför tanken på att älska också oss själva, att älska andra är helt ok, att ställa upp på andra är också ok, men oss själva, ställer vi alldeles för ofta på "väntelistan" .. vid sidan om och ändå ... är det oss själva vi är tillsammans med dygnet runt.
Idag i denna vemodets dag har jag "dammat av" denna övning igen, för idag behövs orden
Så jag står framför spegeln, precis som jag är och ser ut just idag ... med ett ansikte, där vemodet ristat in lite extra "gråhet" och fler rynkor sällat sig till de övriga, men det är mitt ansikte och jag gillar det.
I morgon är en ny dag, då kanske vemodet sagt sitt och en annan känsla vill komma till tals.
Livskraftiga kramar
STORT GRATTIS å GOTT NYTT ÅR KÄRA SYSTER KRAM
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaJa, det där med att säga: Jag älskar dig, till sig själv är nog inte alldeles enkelt. Själv skulle jag nog känna mig jättefånig där framför spegeln, vilket ju vore märkligt egentligen. Du har så rätt i det du skriver.
Här är en till som inte är helt på topp just nu, men ibland får man väl vara "så" också. Vet att det kommer bättre dagar.
Sköt om dig riktigt ordentligt!
STOR KRAM! ♥
Grattiskramar till dig "söstra min"
SvaraRaderaHej Tanja!
SvaraRaderaJa, oj, vad vi kände oss dumma och ovana att se oss själva i ögonen och uttala de "svåra" orden .. jag älskar dig...Du kan tro att det blev många generade skratt i början.
Varför, kan man undra, är det de mjuka, vackra livs-orden, som vi värjer oss så in i norden inför. Är det månne jantelagstänket som försvårar,man ska ju inte tro att man är nåt....men vi är visst någon, en person som är väldigt mycket värd att bli älskad också av oss själva
Är det så, att om vi inte älskar oss själv, sällar vi oss till flocken och sticker inte ut på något sätt.
Men du, ju mer kärlek vi ger också till oss själva, ju kärlekskraftfulla blir vi och får än mer kärlek att ge till våra egna liv och till andras. Om jag inte hyser kärlek till mitt eget liv, vad är det då jag har att ge till andra.
Att ge kärlek till sig själv och andra, måste väl ändå vara det mest stärkande och kraftfulla vi kan ge och få ta emot i livet, "borde" vara det mest självklara och enkla, men verkar vara det svåraste av allt.
Känslornas språk kan vara svårt att förstå och att lyssna till. Men de har viktig information att förmedla, om hur vi mår på insidan, hur vi behandlar oss själva och andra, om vi kör över oss själva och tillåter andra att göra detsamma. Känslor är på ett sätt vår inre kompass som pekar ut åt oss, var vi befinner oss ... är vi i rädslornas sfär eller kärlekens..
Mitt vemod väcktes, när jag såg ett TV-program, som handlade om olika kvinnors förlossningar. Trodde inte att programmet skulle öppna för mitt vemod, vemodet med stort V, men se det gjorde det
Har förlorat två barn och den sorgen finns där fortfarande djupt i min själs inre.
Känslor är som vädret, det skiftar och byter färg,dag för dag, stund för stund, det är när vi kämpar emot, som det blir tufft.
Ha det gott du Tanja i livets och känslornas bergodalbana
StörtVamaKramar
God morgon! Vad vackert du skriver, så klokt.
SvaraRaderaVad tråkigt att du förlorat två barn, förstår att det är en sorg som man bär med sig hela livet. Upp- och nergångar, man får försöka följa med på bästa sätt med vördnad inför sig själv.
Hade en bättre dag i går. Bestämde mig för att nu ska det göras om hemma. La ut vår soffgrupp på blocket. När någon förhoppningsvis har köpt den ska jag köpa en ny soffa och schäslong. Nu längtar jag så otroligt mycket. Lite ljusare, lite mysigare och annorlunda ska det bli.
Hoppas du får en bra dag i dag. Hör du hur fåglarna har börjat kvittra ute? Och solen som börjar värma lite smått...Vet nog att något är på väg, våren. :)
Varm Kram! ♥
SolskensHej Tanja!
SvaraRaderaVilket kanonväder, nästan så att det luktar lite vår.
Ja, att förlora barn, är en svår och smärtsam upplevelse, som är inristad i mitt inre.
Oj, vad det låter härligt att kreativiteten vaknat,den är ett fint tecken på att livskraften är på G:)
Vet du, vår röda skinn soffa, har vi haft i 27 år och den är fortfarande fin. Nu när vi har så många hundar, som behöver närhet och som därför får lov att dela soffan med oss, får den duga så länge.
Tycker om att förändra utseendet i vårt hem med olika kuddar,har en speciell förkärlek för gamla örngott (och lakan) med broderier. Beundrar all den kvinnokraft, som trots avsaknad av alla de moderna maskiner vi nu har, skapade så vackra ting. Själv har jag aldrig varit någon hant- verkare, varken i sömnadens, broderriernas, vävningens konst.... Kvinnors handarbeten är verkligen storslagna konsthantverk.
Ja, nu sjunger och kvittrar fåglarna för full hals, de sjunger ut sin vårlängtan och plötsligt är det inte längre lika tyyyst ute.
Det spritter också i mig av barmarkslängtan.
Ha det mysgott och hoppas att du snart får soffan såld
Solskenskramar